Nästan fem år sedan...

I augusti har det gått fem år sedan jag sprang Midnattsloppet i Stockholm tillsammans med Anna. Jag stod i startfållan och svor och var på riktigt dåligt humör. Det var sen kväll, det var kallt och regnigt och jag var inte alls tilläckligt tränad. Hur fan kunde jag vara så dum så att jag frivilligt anmälde mig till detta?

Jag har aldrig gillat att springa, men jag har vid många tillfällen i mitt liv varit tvingad till det. Jag har varit ofantligt otränad, men också vid god kondition. Men kärleken till löpningen har aldrig infunnit sig. När jag tränade konståkning och vi sprang gemensamt så kom jag alltid bland de sista i mål. Trots att jag inte tränade mindre än någon annan. Trots att jag kämpade minst lika hårt. Jag var långsam helt enkelt. Inte mindre tränad, men långsam. 

Anna sprang en stor del av loppet iklädd en engångsregnponcho. Det var hon ganska ensam om. Vi gjorde följe ett antal kilometer, men mot slutet sprang hon ifrån mig. Jag är ju som sagt långsam. Efteråt så var vi nöjda och glada båda två. Vi hade sprungit hela vägen och det kändes fullt tillräckligt där och då. Av de 21 000 deltagarna så var jag säkert bättre än minst 1 000 andra. Det ska man inte förakta. Vi tog röda linjen i tunnelbanan och hamnade i Ropsten. Det var inte till Ropsten vi skulle, utan till universitet där Anna hade parkerat bilen. Jag hade glömt att röda linjen delar på sig. Vi skrattade gott. Sedan åkte vi med vändande tåg tillbaka till Östermalmstorg och vidare mot universitetet och bilen. Så kan det gå. Idag minns jag det hela som något trevligt. Det behövdes visst några år för att de mer ofördelaktiga minnena skulle blekna. Jag börjar tänka att det skulle vara kul att göra om det...

Förra veckan så drog en kollega med mig ut på en löprunda. Hon fick tjata fyra gånger innan jag med stor tvekan sa ja. Jag förvarnade henne om att jag är långsam och att jag inte hade sprungit på länge. Hon sa att hon sprang långsamt hon också. Jag var skeptisk och sa att hon gärna fick springa ifrån mig om det gick FÖR långsamt. Sedan sprang vi en runda. Vi genade lite här och där. Men vi sprang, eller joggade i alla fall. När vi var färdiga så mådde jag nästan lite illa. Men jag var nöjd. Det hade gått lättare än jag trodde att det skulle göra. Och jag kände mig SUGEN på att göra det igen. Så i söndags snörade jag på mig löparskorna och gick med raska steg mot Pildammsparken. Jag sprang ett varv och jag hade ork kvar till att spurta på slutet. När jag gick hem igen så upptäckte jag att jag började planera inför nästa löprunda och att jag SÅG FRAM EMOT den! Galet.

Idag har jag tagit mig varvet runt igen. Lite fortare än sist. Fast jag struntade i spurten och höjde bara farten en aning på slutet. Kände att jag ville behålla känslan av välbehag i kroppen. Ja, ni läste rätt, VÄLBEHAG!

Kanske är tiden mogen för ett nytt midnattslopp...? 

Till top